Sju nya

Sju sköna kilometrar på nya vägar. Att springa i nya områden är kul. Jag kollar upp kartan på ett ungefär hur jag ska springa och sen försöker jag följa det på ett ungefär.

På vardagskvällar tar jag nästan alltid samma gamla vanliga rundor men när det är ljust passar jag på att hitta lite nytt.

Mera mål

Bara tanken på att gå ut och springa fick mig nästan att börja böla. Men ett mål är ett mål och just nu min motivation. Nu har jag sagt tre gånger i veckan och klarar jag inte det (när jag är frisk och skadefri) är jag fan i mig lat.

Så jag bytte om och tog kortisrundan. Och vilket tryck jag hade i benen. Underbart. Jag sprang på i bra fart och kände mig starkt och frisk - och inte det minsta trött. När jag kom hem var jag nästan kräkfärdig - ah, underbar känsla, det var länge sen jag pressade mig som idag. Jag jag tryckte en klase vindruvor från växthuset och så mådde jag bra igen.

Jag är så glad över min kortisrunda. Tre ynka kilometer som gör att jag kan ta mig ut när jag inte vill, för tre kilometer är ju hur kort som helst.

Stick

Det blev tre rundor den här veckan. Fantastiskt. Det trodde jag faktiskt inte. Men eftersom det är mitt mål bet jag ihop och såg till att det blev så.

Jag skulle springa min 8-kilometare idag, men plötsligt så började det bulta och sticka i händerna. Tänkte: nu dör jag väl i en hjärtattack... så jag drog ner på tempot ordentligt och vek av hemåt. Kändes inge bra. Jag tror inte jag hade druckit tillräckligt och var allmänt trött. Nu efter en stor klase vindruvor från växthuset, mycket vatten och ordentlig mat är jag på banan igen.

Oh ja!

Om jag springer hem från jobbet (går ner till Norr Mälarstrand och börjar där) är det exakt en mil hem. Perfekt! Jiha! Måste bara jogga två-tre gånger innan jag kör loss på en mil. Så kanske nästa vecka. Tisdag. För att fira att tidningen är på tryck. Peppar peppar!

Nytt

De senaste gångerna jag har varit ute har jag bara sprungit på måfå. Har haft en ursprungsbana i huvudet men hela tiden ändrat mig längs vägen. Sprungit på nya vägar, nya rundor. Himla najs faktiskt. Idag blev en sån runda. Det var varmt. Hej.

Ah!

Det finns inget bättre att ta sig en runda när man inte känner för det. Jag satt och morrade i stolen och tänkte att jag var alldeles för trött för att springa, men sen så sa jag: Jag är så jävla trött, det är bäst att jag går ut och springer. Så drog jag mig igenom min korta lilla runda på 3,34 km. Heheheh, värsta korta rundan men jag är glad över att den finns för de dagar jag inte känner för att springa kan jag alltid ta den.

Lite snabbare idag

När det äntligen slutat regna (ca kl. 20) stack jag ut på en kort runda. Efter ca en minuts löpning kände jag hur benen verkligen ville trycka på och eftersom jag sprungit ganska långsamt de senaste gångerna bestämde jag mig för att köra på så snabbt jag orkade. Jag visste ju att jag skulle springa kort så jag hoppades på att kunna slå nåt gammalt banrekord. Det blev näst snabbaste tiden på den aktuella rundan.

Långt bort

Tog rundan runt Gubbängsfältet. Där var Eken cup i full gång. Massor av handbollsspelande ungdomar och föräldrar som reste tält. Minns när min kille i gymnasiet spelade Eken cup varje år, jag tyckte att Gubbängen låg sååååå långt borta. Kändes som om han åkte till Haparanda för att spela.

12 is my middle name

Idag tog jag distansrekord. Jag hade en vag plan om hur jag skulle springa innan jag gav mig ut men jag förlängde den undan för undan. Kände mig riktigt pigg i både psyke och ben. När jag kom hem var jag inte ens andfådd men det var bara bra, jag brukar alltid jaga så mycket när jag är ute men idag tog jag det lugnt. Skön känsla.

Jag sprang så här:


Start i Tallkrogen och sedan längs Nynäsvägen. Tre kilometer mitt på Gubbängsfältet, sen förbi Hökarängen. Hela Örbyleden och 6 km ungefär uppe i Svedmyra. Ner förbi Bea och mot Enskede IP. Svängde av och sprang förbi Hopparbacken. Förbi Enskede värdshus och Stallet och sedan över Sockenplan, förbi Enskede kyrka, genom Margaretaparken och hem. En bra runda.

Kuperat

Ett långsamt pass i extremt kuperad mark fixade jag och Kemisten mitt på dan. Det var varmt. Skönt att springa i lugnt tempo. Jag är på väg att förvandlas till en joggare. Hahahah.

Kläder på tork efter dagens pass.

Flyssen

Jag kan inte förklara hur underbart det var att springa 3,34 kilometer i sexminuterstempo.
Jag har - på riktigt - haft abstinens. Men nu sitter jag här svettig och glad.

Jag har inte ens en tillstymmelse till ont i halsen. Känns som en befrielse eftersom jag inte har kunnat svälja på en vecka. Det roliga var ju att jag var helt säker på att det var pollenallergi. Min kollega sa: Men det kanske är halsfluss...
Jag bevarade henne med turreattityd: Va? Skulle JAG få halsflyss? Eh, yrsäkta men, va? Jag? Halsflyss?
Sen smög jag iväg till en spegel och gapade och mycket riktigt... hela halsen full av vita prickar. So much för pollenallergi.

Rekord

Tog banrekord på en av mina vardagsrundor. Fan vad schysst.

Jag hade ju en plan på att ta en mil i helgen och sen en femma på måndag och en till på onsdag. Men det blev ingen mil i helgen, dels för att jag hade pollenchock igår och dels för att jag inte hade nån lust att springa en mil. Och då tänker jag att jag gör så mycket saker till vardags som jag inte har lust med - och min löpning ska vara lustfull, så då springer jag bara det jag har lust med. Vill jag springa Gubbängsrundan, då gör jag det. Jag siktar ändå inte nånstans med min löpning. Det enda jag vill uppnå med den är njutning. Att jag ska fortsätta att ha löpning som motion hela livet och då måste jag alltid få göra som jag vill med den.

Att springa baklänges

Huvva. 18 kilometer på tre dagar, det känns i benen. Mina arma stackars ben. Ville skriva små där men det stämmer inte - och man vill ju inte fara med osanning.

Idag sprang jag min vanliga runda. Hade som mål att springa snabbt och det gjorde jag. Jag brukar variera mig, så ibland springer jag rundan "baklänges". Idag sprang jag den "som vanligt" och jag tror att det är svårare att få en bra tid då... för den två kilometer långa nedförsbacken förvandlas till en lika lång uppförbacke. Urkas.

Men jag ska inte vara hård mot mig själv... min bästa tid på rundan (baklänges)är 5:10... och idag sprang jag in på 5:15 trots uppförbacken. Så jag är nöjd.

Majl

Idag blev det en mil tillsammans med Kemisten. Jag sprang en runda jag sprungit förut men för Kemisten var det helt nya områden... Vårberg, Skärholmen, Sätra och Bredäng. Så han var tvungen att hålla min fart i sju kilometer, sen hittade han hem på egen hand. Han kom i mål fem minuter innan mig. Jag klockade in på pers med tre minuter (på den rundan alltså). Strax efter 58. Det är en bra tid för mig eftersom det är hell on earth-kuperat.

Det var en jädra motvind stundtals, kändes som om man kunde luta sig allt vad man kunde framåt och ändå inte falla.

Imorgon blir det en kort snabb runda.

Is och snö

Jag borde radera inlägget nedan. 25-27 minuter... jo men visst, fan inte ens Kemis klarar Slingan på 25 minuter. Jag tog den på 28:55 och det är ju pers så jag är nöjd. Kemis sprang på 26:02.

Benen var grymt tunga och spåren fyllda av is och snö. Efter att vi sprungit tillsammans en tag la Kemisten plötsligt in en växel (när han tyckte att uppvärmningen var över) och försvann med lätta små steg i fjärran. Själv flåsade jag vidare i hettan och var tungen att ta av mig tröjan efter en stund. I alla fall den översta... Efter ett tag lättade den väsrta betongen i benen och jag tyckte jag flåsade på rätt bra.

Sen kom jag hem till mina föräldrar och åt så mycket att jag höll på att explodera.

Måste ut

Idag är det ju nästan spöstraff på att inte gå ut och köra en runda.

Kompisjoggarna

Idag kom vi äntligen iväg, jag och kompisen. Vi tog en 8,5 kilometersrunda runt Årstaviken. Det var soligt och varmt och väldigt mycket folk ute. På Södermalmssidan var vi tvungna att kryssa fram mellan flanörerna, blev ganska mycket tempoväxlingar där.

När vi var på Årstasidan, nära målgången, fick jag den usla idén att vi skulle spurta upp för en av de allra brantaste backarna. Så då gjorde vi det och så fort vi var uppe ångrade vi oss bittert och svor och spottade en lång stund.

Sen fick kompisen en usel idé, vi skulle gena lite genom skogen. Hahah, då var det bara en smal stig och vi var nära att bryta fötterna i den packade snön och var tvugna att gå för att ens ta oss framåt. Men det kompenserade vi genom att spurta sista sträckan hem.

KUL med kompisjogg!

Lera

Idag fick det bära eller brista. Jag tror att det bar. Med ganska mycket hosta kvar i lungorna begav jag mig ut i långsamt tempo. Det var mycket begagligt. Fortfarande utan musik eftersom jag inte köpt sånnadär skumgrejjer till lurarna än.

På Gubbängen möttes jag av ett snö och lerinferno. Tydligen har man använt Gubbängsfältet som snötipp den senaste veckan. Högarna var flera meter höga. Det var som att springa i en snöborg. Och där traktorerna kört var det ett hav av lera. Klafs klafs.

Lunk lunk. Målet var att komma ut och det gjorde jag. Inte efter nåt schema utan bara efter bästa förmåga. Fan vad sugit att bli sjuk såhär ofta. Ja ja... skam den som ger sig.

Fraitag

Jag la på ett kol. Samma korta lilla pytterunda som i förrgår. Men en och en halv minut snabbare den här gången. Kände mig som ett freak när jag sprang i snöyran. Halt som satan var det också.

Chefredaktören skrek till idag när jag sa att jag skulle ut och jogga. Så skällde hon på mig och sa: Det heter inte jogga, det heter springa.

Jag älskar fredagsrundan. Ut direkt efter jobbet och sen ner i soffan och fram med vinet. Eller ölen. Och godiset. Och chipsen. Och Let's dance. Mohahah.

Mil

Idag blev det en mil i tunga snöfyllda spår. Höll på att bli snöblind på Sätrastranden. Ett gigantiskt fält med en smal stig att hålla sig på. Det var omöjligt att titta upp, det gick bara att stirra ner i spåret för att inte trilla omkull.

Fick kämpa mot psyket. Jag hade bestämt mig för att milen fick ta den tid den tog. Men nånstans i bakhuvudet så tyckte jag ändå inte att det var okej. Jag vill springa mot klockan. För mig är sex minuter per kilometer min lägsta fart. Jag vill inte springa långsammare. Men med koll på klockan och på kilometerna såg jag ganska snart att jag låg långt efter sex min/km. Men jag fick övertala mig själv om att förutsättningarna för att springa en mil på 5:15 min/km inte finns just nu. OCH DET ÄR OKEJ!!!!!!!!!!!!

Jag landade hemma på 1:05:00. Så länge har jag aldrig sprungit. Mitt sämsta milresultat är på 01:01:05.

Men jag är jätteglad över att jag sprang, att jag orkar. Och att jag vill. Att jag sällan tvekar och velar innan ett pass, utan jag ser nästan alltid fram emot det. Vi som gör det är fan så bra. Hejja oss.