Kort och långsamt

På grund av sjuk sambo så känner jag mig också lite sjuk. Men jag vågade mig ut på en riktigt kort smygarrunda ändå. 18 minuter var jag ute och när jag kom hem skrek det lilla barnet i högan sky...
Undrar om det inte är nåt på G i kroppen, bäst jag lägger mig tidigt, vill inte bli sjuk (Vill man nånsin det?)

Snigeln attackerar

Igår var jag åter igen i valet och kvalet om jag skulle springa. Jag älskar ju mina fredagsjoggar så jag böt om och stack ut. Anledningen till tveksamheten var att jag kände en förkylning komma smygande. Kände mig lite svettig och konstig. Men som sagt jag gick ut. Och gick är typ ordet. Jag sprang tre kilometer i snigelfart. Men det var fantastiskt skönt och förkylningen var som bortblåst. Inga känningar. Idag hoppas jag att det blir tid för en längre runda.

Höstlöpning

Nu tänker jag att jag har sjukat klart för den här gången. Jag åkte på en dagisförkylning och var hemma från jobbet i två dagar. Jacj var snorig och på dagis. Men det är ju bra trots allt. Är man sjuk är man sjuk, det är "värre" att vara hemma och vabba.

Så nu är det nya tag i veckan som kommer! Härligt! Höstlöpning är underbart! Våt asfalt och hala löv. Jag längtar ut.

Jaaaa

Nja... så sjuk verkar jag ju inte vara. Helt plötsligt glömde jag nämligen bort mig och sa: Jag ska nog springa en runda när jag kommer hem.
Nu blev det visserligen inte av på grund av annat... men imorgon känns ju rimligt!

Men sug

Jo... det var ju av en anledning jag sprang innan jag blev sjuk. Kemisten har nämligen varit sjuk i några dagar (mindre allvarligt med mest halsont)! Så jag visste ju vad som eventuellt var på gång. Idag har jag ont i halsen och snorig och huvudont!

Så det gäller verkligen att passa på när man kan. Hoppas att det går över under dagen.

Men suck

Jag var på vårdcentralen igår. Inga bakterier i halsen, virus. Vita prickar och öm i halsen, annars frisk och pigg.
Det kryper i hela kroppen, jag har spring i benen.

Smyg

Idag är halsontet borta. Kanske smyger jag en trekilometersrunda runt kvarteret i kväll.
Men jag har fem dagar kvar av penicillin kvar.

Söndag

Trots att jag fortfarande har ont i halsen springer jag nog ut ett kort varv imorgon. Måste.

Sex

Min springiskompis sprang premiärmilen på prima 52:18. Åh, om man ändå hade varit där. Surt som fan sa jag som en räv.

Jag lunkade i sex kilometer i sexminuterstempo. Jag är imponerad av att jag i tisdags/onsdags hade feber och var genomdäckad... och sen några dagar senare springer jag sex kilometer. Kroppen är ju otrolig på att återhämta sig. Kanske är det så att ju mer man tränar ju snabbare återhämtar man sig efter sjukdomar. Är man helt otränad tar det mycket längre tid att repa sig.

Så, nu nalkas det tre intensiva jobbtunga dagar och sen är det påsk. Eller pårre som vi också säge. Pårremurre = påskmust.

Förmodligen inställt

Jag är fortfarande sjuk. Tror att jag har haft lite feber i två dagar, men ändå jobbat. Inte för att jag är nån martyr men det har blivit lite underliga omständigheter på jobbet som kräver en anings mer merjobb...

Idag var chefredaktören snäll och hämtade ut min löparlapp på Löplabbet. Jag var snäll och skulle hämta ut hennes i måndags... men då hade de inte kommit än.

Men om det blir nån Premiärmil för mig är tveksamt. Jag tänker inte springa om jag inte kan gå för fullt. Sån är min lag. Under 55 eller inget alls. Och idagsläget ligger jag på typ enochtjugo.

Lera

Idag fick det bära eller brista. Jag tror att det bar. Med ganska mycket hosta kvar i lungorna begav jag mig ut i långsamt tempo. Det var mycket begagligt. Fortfarande utan musik eftersom jag inte köpt sånnadär skumgrejjer till lurarna än.

På Gubbängen möttes jag av ett snö och lerinferno. Tydligen har man använt Gubbängsfältet som snötipp den senaste veckan. Högarna var flera meter höga. Det var som att springa i en snöborg. Och där traktorerna kört var det ett hav av lera. Klafs klafs.

Lunk lunk. Målet var att komma ut och det gjorde jag. Inte efter nåt schema utan bara efter bästa förmåga. Fan vad sugit att bli sjuk såhär ofta. Ja ja... skam den som ger sig.

Regn?

Ni kanske tror att jag har lagt av. Då tror ni fel. Jag är extremt hostig och då funkar inte minus tio. Men nu ska det ju bli varmare (regn imorgon?) och jag ska bli friskare så snart är jag på igen.

Vilken vecka? Vilken backe?

Eftersom jag inte sprungit sen i fredags, inte följt schemat och haft diverse förkylningsdagar på i otaliga veckor så har jag helt tappat kollen på vilken vecka som gäller i träningsschemat. Jag får väl hitta på nåt.

Jag hostar som en hel... fabrik. Tungt.

Jag tycker att det är roligt när det står såhär i schemat: Spring tre kilometer tills du kommer till en backe.

Nästa vecka

Rundan idag var mycket bra. Hade tänkt att springa längre. Men eftersom Kemis ska till fjällen i nästa vecka kommer det kanske inte ges så mycket springtid så då fick jag (åter igen) planera om mitt springschema. Men det gör ingenting. Det är ju inte på liv och död. Jag blir glad när jag är frisk och kommer ut. Och nu är Jack genomsnorig igen... så vem vet hur denna vecka blir.

Nästa vecka kommer jag (om allt går som det ska och arslet håller) att följa schemat. Med fartlek och bluttanblälek och allt var det är. Men dagarna blir omroddade. Min far vet inte om det än men han kommer att behöva vara barnvakt åt Jack när jag på lördag springer fem kilometer (hemma i hans trakter) och sedan 12 km på söndagen.

Skotta

Jag klappade ihop totalt under rundan. Vid sex kilometer tog jag SLUT! Men jag masade mig hem utan att stanna. Men jag var fanimig svimfärdig. Modd och psyke ställde till stora problem för mig. Men icke för Kemisten. Vi kom hem samtidgt... för ca en timma sen... men han har fortfarande inte kommit in utan han har skottat taket på carporten och vallen och hela tomten. Själv la jag mig på golvet. Kröp ur kläderna. Duschade. La mig på sängen... satte mig här i morgonrock.

Fast nu ska jag ta tag i de där hantlarna med fria vikter som jag fick av honom i födelsedagspresent!

33 och 8

Idag fyller jag 33 vackra år. Jag är inte blygsam av mig. Nej, inte i skrift i alla fall.
Jag ska fira genom att ta med mig Kemis ut på en 8 km runda. han tycker att det är jättelångt. Bra början för en som sagt att han siktar på SUB40 tills den 8 maj...

Comebacken

Idag skedde det. Comebacken. Efter nio dagar i misär så är jag åter igen igång. Halleluja.

Jag hade naturligtvis bestämt mig för att hålla ett lugnt mesigt tempo. Jo... det gick bra... tills jag hamnade mitt i ett löptränande fotbollsgäng med 13-åriga killar. Jag hamnade mitt emellan två av dem. Och för att inte känna mig allt för mycket som en lat kärring fick jag pinna på mycket fortare än vad jag hade lust med. Han som var framför mig hann jag inte ikapp... men han som var bakom mig hann ikapp mig.

Och vilken modd. Mot modd hjälper icke broddar.

Nej

Jaha... då var det dax igen... Att ha en tvåårig dagisunge och samtidigt försöka sig på löpning verkar vara dömt att misslyckas. Men skam den som ger sig. Snart går jag på igen.
Jag är glad så länge det inte är vinterkräket.

Kallt igen

Nu har det blivit kallt igen. Då är jag inte så stark när det gäller fartlek... Jag tror att jag får köra ett extermt långsamt fartpass idag, så att inte lungorna pajjar. Sonen är ju hemma och är sjuk så jag ligger redan i riskzonen för att bli sjuk. Nu: klä på mig femtiotusen lager kläder, sen lite spring.

Imun?

Nu är det bara att hoppas att jag är imun mot de dagisbacillerna som har tagit över sonen. Annars blir det uppehåll i träningen. Igen.