Föremål

Idag var det tungt i benen. Jag har svårt att få upp hyfsad fart. Springer långsammare nu är i våras/vintras. Men lite snabbare gick det trots allt.

Sprang i villaområden där grillarna gick varma och folk stod på altaner och sippade skumpa. Jag kände mig som ett exotiskt föremål.

Slow

Jorå, idag var jag ute och rörde på döfläsket. Och jag är förvånansvärt envis på tempot... Bådar inte gott inför Bellman.

Att springa baklänges

Huvva. 18 kilometer på tre dagar, det känns i benen. Mina arma stackars ben. Ville skriva små där men det stämmer inte - och man vill ju inte fara med osanning.

Idag sprang jag min vanliga runda. Hade som mål att springa snabbt och det gjorde jag. Jag brukar variera mig, så ibland springer jag rundan "baklänges". Idag sprang jag den "som vanligt" och jag tror att det är svårare att få en bra tid då... för den två kilometer långa nedförsbacken förvandlas till en lika lång uppförbacke. Urkas.

Men jag ska inte vara hård mot mig själv... min bästa tid på rundan (baklänges)är 5:10... och idag sprang jag in på 5:15 trots uppförbacken. Så jag är nöjd.

Kompisjoggarna

Idag kom vi äntligen iväg, jag och kompisen. Vi tog en 8,5 kilometersrunda runt Årstaviken. Det var soligt och varmt och väldigt mycket folk ute. På Södermalmssidan var vi tvungna att kryssa fram mellan flanörerna, blev ganska mycket tempoväxlingar där.

När vi var på Årstasidan, nära målgången, fick jag den usla idén att vi skulle spurta upp för en av de allra brantaste backarna. Så då gjorde vi det och så fort vi var uppe ångrade vi oss bittert och svor och spottade en lång stund.

Sen fick kompisen en usel idé, vi skulle gena lite genom skogen. Hahah, då var det bara en smal stig och vi var nära att bryta fötterna i den packade snön och var tvugna att gå för att ens ta oss framåt. Men det kompenserade vi genom att spurta sista sträckan hem.

KUL med kompisjogg!

Mardrömsrunda

Fy fan vad jobbigt det var idag. Jag sprang inte långt, jag sprang inte fort men ändå var det nog det värsta passet jag nånsin sprungit. Psyket mina vänner, psyket pallade inte med.

Jag begav mig ut utan problem. Klockan två var det sagt och klockan två var jag ute. Efter cirka en minuts jogg kom en svag uppförbacke och då fick jag mjölksyra. Bra början. Då känner man sig stark. Jag kämpade på men efter fem minuter ville jag helst av allt bara grina och gå hem. Och då hade jag trettiofem minuter kvar.

Jag tror att det var fyra saker som bidrog till denna mardrömsupplevelse runt Gubbängsfältet.
1. Jag hade broddar. Det är hemskt med broddar på bar asfalt. Men periodvis var det sånna isbackar så det var inte läge att ta av dem.
2. Jag klädde mig lika varmt som jag gör när det är minus 10 - 15 grader. Inte så smart. Värmeslag är inte att underskatta.
3. Psyket. Jag hade NOLL motivation till att springa. Jag ville inte öka farten, jag ville bara grina och gå.
4. Jag hade ett ständig röst i huvudet som skrek: Jag orkar inte Jag vill gåååå. Hur mycket jag än försökte tänka positivt så skrek den rösten högre.

Jag kämpade mig runt, sur som fan. Och så lovade jag mig själv att aldrig mer springa. Men det löftet ska jag bryta nu i veckan.

Vilken vecka? Vilken backe?

Eftersom jag inte sprungit sen i fredags, inte följt schemat och haft diverse förkylningsdagar på i otaliga veckor så har jag helt tappat kollen på vilken vecka som gäller i träningsschemat. Jag får väl hitta på nåt.

Jag hostar som en hel... fabrik. Tungt.

Jag tycker att det är roligt när det står såhär i schemat: Spring tre kilometer tills du kommer till en backe.

Klump

Ville inte ut och springa. Klump i magen pga mordet. Usch. Men Kemisten tvingade ut mig. Och nu är jag glad för det. En minikort runda. Men det räckte, jag känner mig lite bättre. Löpning läker. Det hjälper. Man måste bara orka ibland. Och då är det tur att man har en som puttar ut en på trappan och ropar: Run Minnert run!

Mil

Idag blev det en mil i tunga snöfyllda spår. Höll på att bli snöblind på Sätrastranden. Ett gigantiskt fält med en smal stig att hålla sig på. Det var omöjligt att titta upp, det gick bara att stirra ner i spåret för att inte trilla omkull.

Fick kämpa mot psyket. Jag hade bestämt mig för att milen fick ta den tid den tog. Men nånstans i bakhuvudet så tyckte jag ändå inte att det var okej. Jag vill springa mot klockan. För mig är sex minuter per kilometer min lägsta fart. Jag vill inte springa långsammare. Men med koll på klockan och på kilometerna såg jag ganska snart att jag låg långt efter sex min/km. Men jag fick övertala mig själv om att förutsättningarna för att springa en mil på 5:15 min/km inte finns just nu. OCH DET ÄR OKEJ!!!!!!!!!!!!

Jag landade hemma på 1:05:00. Så länge har jag aldrig sprungit. Mitt sämsta milresultat är på 01:01:05.

Men jag är jätteglad över att jag sprang, att jag orkar. Och att jag vill. Att jag sällan tvekar och velar innan ett pass, utan jag ser nästan alltid fram emot det. Vi som gör det är fan så bra. Hejja oss.

Jag ska

Ja... det är väl så att de dagar man helst inte vill springa av någon anledning (mensvärk, trötthet, hata moddhet mm) är de dagar man VERKLIGEN ska gå ut. Det är då man ska göra det. Så jag gör det. Om några timmar. Kemis ska ta 8-kilometersrundan först. Ska bli spännande vad han får för tid eftersom han ansåg att det gick alldeles för sakta när vi sprang ihop. Själv hade jag siktet inställt på milen. Men eftersom jag får psykbryt på modden tar jag Gubbängsfältet runt, två varv, (kortare än en mil) för där är underlaget bäst.

Modden jag hatar
modden jag ratar
isen jag fruktar
magen den buktar.

(nu lät det ju som om jag var på tjocken men det är jag ju inte, eftersom jag har mensvärk. Det är maten i magen som gör att den buktar)

Skotta

Jag klappade ihop totalt under rundan. Vid sex kilometer tog jag SLUT! Men jag masade mig hem utan att stanna. Men jag var fanimig svimfärdig. Modd och psyke ställde till stora problem för mig. Men icke för Kemisten. Vi kom hem samtidgt... för ca en timma sen... men han har fortfarande inte kommit in utan han har skottat taket på carporten och vallen och hela tomten. Själv la jag mig på golvet. Kröp ur kläderna. Duschade. La mig på sängen... satte mig här i morgonrock.

Fast nu ska jag ta tag i de där hantlarna med fria vikter som jag fick av honom i födelsedagspresent!

Comebacken

Idag skedde det. Comebacken. Efter nio dagar i misär så är jag åter igen igång. Halleluja.

Jag hade naturligtvis bestämt mig för att hålla ett lugnt mesigt tempo. Jo... det gick bra... tills jag hamnade mitt i ett löptränande fotbollsgäng med 13-åriga killar. Jag hamnade mitt emellan två av dem. Och för att inte känna mig allt för mycket som en lat kärring fick jag pinna på mycket fortare än vad jag hade lust med. Han som var framför mig hann jag inte ikapp... men han som var bakom mig hann ikapp mig.

Och vilken modd. Mot modd hjälper icke broddar.

Irriterad

Idag hade det suttit fint med ett riktigt långt pass. Av olika anledningar har jag gått runt och varit jätteirriterad hela dagen så om jag hade fått gått ut och kuta nio kilometer hade jag nog mått bättre. Men det får bli imorgon förmiddag istället.

Och så har det gått och blivit kallt igen. Imorse var det minus elva. Värdelöst.

Kemisten var ute idag på ett kort varv. Första gången på länge eftersom han har varit långsjuk.

Morgonen och jag

Alla ni som säger: Jag skulle aldrig springa på morgonen! Ni kan fortsätta att ha den inställningen. Nu har jag provat åt er och det var hemskt.

Det var inte svårt att gå upp. Klockan sex är min vanliga gå upp tid. Kvart över drog jag ut. I snömodd. 50 meter ifrån hemmet fick jag mjölksyra. När jag sprungit fyra kilometer var mitt enda mål att inte börja gå. Då hade jag en kilometer kvar hem. Den var tung.

När jag kom hem räknade jag med att jag skulle sticka in i duschen på en gång. Men när jag kom hem låg jag avsvimmad på golvet innan jag kunde resa mig upp. Hungrig och svettig. Och helt slut.

Så nu vet jag. Morgonjogg är inte för mig. Men jag ska inte säga att jag aldrig ska göra det igen, för det kommer jag säkert. Är tiden knapp i veckorna och jag inte får ihop det på kvällstid... ja, då får det väl bli morgonpass. Hemska tanke. Jag kommer att kämpa järnet för att få ihop löptiden på kvällarna. För det finns en sak som är värre än morgonpass... och det är löpbandet på jobbet.

Löplabbet Farsta

Jag har bestämt att jag är frisk på antingen tisdag men absolut på onsdag. Så är det max minus fem då går jag ut. Jag tror inte att det är bra att gå ut och det ligger runt tian. Jag tror att jag gör mig själv en otjänst då. Och på onsdag är man ju ledig så då kan jag springa när det är ljust. I nya fina löparkläder inhandlade till 50% rabatt på Löplabbet Farsta. Bästa Löplabbet Farsta.

Förkyld is my middlename

Sprängande huvudvärk och genomtäppt näsa. Det kommer nog ta några dagar innan löparskorna knyts på...

Rocky och jag

Ut i regnet bara. Klafs klafs. Det är nåt med att springa i regn, man känner sig extra mycket Rocky springer uppför trapporna. Tuff och stark. Och snabb. Sekunderna kryper neråt på min vanliga runda, den som är strax över fem kilometer, runt Gubbängen och Sockenplan. När jag sprang den första gången snittade jag på 6:03 och sprang den alltså på 30:55.

Idag snittade jag på 5:17 och sprang på 27:17. Det är en ganska bra förbättring på tre månader.

Men när jag springer i den här tempot måste jag verkligen kämpa, då är det inga stunder av lathet, jag måste tänka på att springa fort hela tiden. Jag brukar även variera mig, ibland springer jag åt ena hållet och ibland åt andra. Och när jag springer den baklänges (som idag) så avslutas det med en brant backe, då vill jag kräkas.

1999/2000

Läsåret 1999/2000 pluggade jag på turistlinjen i Orsa. Då lärde jag mig att det är cirka 33 mil från Stockholm till Orsa. Och sedan dess har jag liksom haft det som en "standard". "Jaha, det var inte lika långt som till Orsa..." och så vidare. Och likadant är det nu när jag springer. Jag upptäcker att jag tittar på min sammanlagda sträcka sedan i juli och tänker: Jag är inte i Orsa än...

Jag har 48 kilometer kvar. Jag är typ i Rättvik...

Uppför

Funderar på dagens runda. Det är ju trots allt dumt av mig att känna att jag inte sprang på en bra tid idag... För sist jag sprang samma runda (3/10) sprang jag på 33 minuter och idag på 29. Det är ju faktiskt fyra minuter snabbare än sist. Så varför ska jag ens tänka tanken att jag inte sprang bra, jag sprang ju för fasiken allt vad jag hade... uppför. typ. hela. tiden. Banprofilen konstaterar att det är rätt backigt, både uppför och nerför (som tur är).

Branta backar

Idag sprang jag för allt vad tygen höll. Med Kemisten flåsandes i nacken. Men slingan vi sprang är omöjlig att springa fort. Det är så brant och backigt så trots att man springer tills man ser stjärnor så får man ingen bra tid. Och kalaset avslutas med en så brant backe att mjölksyran pumpar... sen blir det flackt i fem meter, sen uppför igen, innan man kan lägga in den sista växeln i ytterligare femtio meter. Sen är det läge för kräka.

Morgonjoggaren

Imorse när jag gick till tbanan vid tjugo i sju blev jag omsprungen av en joggande kvinna. Det såg så härligt ut. Hon bara flöt gatan ner. Jag är ingen morgonjoggare. Jag joggar helst mitt på dagen... eller som idag, runt 20-tiden. Och appråpå flyta... när jag sen åkte över Skanstullsbron såg jag ner i Eriksdalsbadet och där simmades det längder en masse.

Idag gick det bra. Jag tyckte jag pinnade på ganska bra. Jag har börjat kolla ut när jag har exakt en kilometer kvar hem och den kilometern springer jag så fort jag nånsin orkar. Kul nu när jag kan klocka den. Den slinga som jag sprang idag är dock lite otacksam den sista kilometern eftersom det ser ut såhär då:

Det var segt uppåt, mjölksyra och andnöd. 5:23 tog jag sista kilometern på. Målet är fem blankt. Den dagen ska jag äta kokostoppar för att fira.