Nästan 12

Idag sprang jag långt. Nästan 12 kilometer (11,97 enligt jogg.se). Jag har därmed ont i hela kroppen. Ack så svag jag är. Det var ganska kallt och blåsigt och jag var inte jättevarmt klädd. Men det var fint och skönt och när jag blev trött tänkte jag: njut, snart är du hemma. Då kände jag mig jättelarvig men det funkade.

Lite långt

Idag blev det en långrunda. Jag springer ju sällan långt men idag hade jag tillräckligt med ro i kroppen för att bara ligga och rulla på. När jag visste att jag hade två kilometer kvar (och hade varit ute i en timma) ökade jag farten och sista kilometern klämde jag in på 5:02. Kändes bra eftersom jag då var rätt trött i benen.

Det blev två rundor den här veckan, 16,08 km. Fredag och söndag. Ska bli bättre i veckan som kommer.

Skönt

Snopet när man springer 9,72 km... kunde jag inte bara ha fortsatt gatan ner en bit.

Dvs... jag visste inte hur långt jag sprungit utan la in rundan på jogg.se när jag kommit in.

Det var en skön runda i alla fall. Länge sen jag sprang långt. För att vara en sån skön härlig höstsöndag var det förvånandsvärt få ute och joggade.

Så, målet uppfyllt, tre rundor! Klapp på axeln till mig. 18,22 km.

12 is my middle name

Idag tog jag distansrekord. Jag hade en vag plan om hur jag skulle springa innan jag gav mig ut men jag förlängde den undan för undan. Kände mig riktigt pigg i både psyke och ben. När jag kom hem var jag inte ens andfådd men det var bara bra, jag brukar alltid jaga så mycket när jag är ute men idag tog jag det lugnt. Skön känsla.

Jag sprang så här:


Start i Tallkrogen och sedan längs Nynäsvägen. Tre kilometer mitt på Gubbängsfältet, sen förbi Hökarängen. Hela Örbyleden och 6 km ungefär uppe i Svedmyra. Ner förbi Bea och mot Enskede IP. Svängde av och sprang förbi Hopparbacken. Förbi Enskede värdshus och Stallet och sedan över Sockenplan, förbi Enskede kyrka, genom Margaretaparken och hem. En bra runda.

Fredag

Imorgon far halva Sverige till Göteborg för att springa Varvet. Varvet. Själv ska jag springa fem kilometer efter jobbet och kanske mila på lördag. Känns fint.

Utvärdering

Innan loppet:
Ville INTE springa. Hela veckan hade jag en malande röst i huvudet som sa att jag inte ville. Det var prestationsspöket som malde på där inne. Och rädslan för att jag mentalt skulle ge upp och komma i mål på - en för mig - usel tid.

Under loppet:
Jag kände mig ruskigt pigg i benen och kroppen. Det var en härlig känsla.

Störande nog såg jag inte alla kilometerskyltarna. Den första jag såg var 7 kilometersskylten... och då var det ju så dax. Sen såg jag åttan och till sist tian. Och den där 10kilometerssylten ställde det ju till det för psyket. Jag klockade som sagt på 52:51 där, så egentligen borde det vara mitt nya milpers, i alla fall inofficielt för mig och mitt psyke.

Det kändes bara som om jag blev omsprungen. Jag sprang om typ tio personer, max.

Banan var bra och flack. En del uppför runt om i industriområdet i Kristineberg. Mycket hejjande och peppande funktionärer.

Jag tog en klunk sportdryck vid den andra dryckeskontrollen. Hua. Varför då? Skitäckligt. Vatten ska det vara. Sportdryck ger bara en äcklig smak i munnen.

Min enda hejjarklack missade mig så jag var själv tvungen att ropa: TINA!!! så att hon skulle se mig! Hahaha!

Efter loppet:
Grym träningsvärk i benen.

Konstaterar att lopp nog inte är min grej. Jag har bara blivit störd i träningen. Jag har känt att jag inte kunnat gå ut och springa med risken att förstöra inför lördagen. Fånigt.

Men det var ganska kul ändå. Men ändå inte. Men ändå. Men ändå inte.

5:19

Igår när jag gick och la mig kom jag och tänka på den där tiden... det kunde ju inte stämma att jag sprang på 5:00. Kom på att jag skrivit fel... istället för 10,07 km skrev jag in 10,70. Viss skillnad. Så jag ropade hurra för tidigt. 5:19 ska det vara!

Resultat

Nu har jag kollat in resultatet och banan är 10073 meter.

Bruttotid: från startskottet till din målgång. Min tid: 54:01

Nettotid: från att du passerat startlinjen tills du passerat mållinjen. Min tid: 53:28

Naturligtvis är det nettotiden som är intressant. Och jag själv klockade mig själv på 53:29! Jag slog mig själv med 45 sekunder. Jag minns att jag kollade på klockan på 10 km och då var den 52:51... men hur fan kunde det ta mig nästan 40 sekunder att springa 73 meter... well well... det är en annan historia.

Plats 101.

Kemisten sprang på 43:19. Netto.

Här kan man läsa SvDs Petras tankar om de där 73 extra metrarna. Jag instämmer. Petra stod förövrigt framför mig i fältet, den rosa kepan lyste strakt!

Jomen visst

De har inte lagt ut de officiella tiderna än, jag väntar spänt.

Loppet är tydligen 10,1 kilometer! Det är ju lite konstigt - fast det blir väl så, svårt att göra exakt såklart. Så strax innan mål stod det en skylt med 10 km och då tittade jag på klockan. 52:51 var klockan då. Jag i mål på 53:29 enligt egen tidtagning. Vi får se vad det officiella resultatet är när Kungsholmen runt släpper listorna.

Jag vill inte

FY fan jag har aldrig känt mig så jävla opeppad för att springa. Jag är den inbillade sjuka. Och just i dag är det där loppet. Suck.

Igår blev jag utjagad från jobbet och smiskad. Min kollega sa nämligen att hon tyckte att det var uselt om jag inte slog hennes gamla tid på 52:20. Ja, jag ska tänka på dig ,tjocktanten, när jag springer sa jag, det ska nog få fart på mig. Då sprang hon efter mig i en jävla fart och hotade med att hon skulle anmäla mig till nåt hundlopp.

Jag har ont i halsen, snuvig och får hjärtklappning när jag går upp för trappan. Tycker jag mig känna...

Rekord

Tog banrekord på en av mina vardagsrundor. Fan vad schysst.

Jag hade ju en plan på att ta en mil i helgen och sen en femma på måndag och en till på onsdag. Men det blev ingen mil i helgen, dels för att jag hade pollenchock igår och dels för att jag inte hade nån lust att springa en mil. Och då tänker jag att jag gör så mycket saker till vardags som jag inte har lust med - och min löpning ska vara lustfull, så då springer jag bara det jag har lust med. Vill jag springa Gubbängsrundan, då gör jag det. Jag siktar ändå inte nånstans med min löpning. Det enda jag vill uppnå med den är njutning. Att jag ska fortsätta att ha löpning som motion hela livet och då måste jag alltid få göra som jag vill med den.

Hästhavre

Det blev i alla fall en bra start på april. 25 kilometer betade jag av i påsk.

Idag var det en mil. Mitt pers på milen är 54.10 (på träning så det är ju inte helt vetenskapligt). Idag blev det 55:29. Jag undrar hur fan jag fick till den där 54:10-tiden egentligen. Hade jag ätit hästhavre eller? Vid sju kilometer sänktes mitt tempo betydligt men jag lyckades shapa upp mig mot slutet.

Jag tvingade ut Kemisten också. Han är ingen van milare (som om jag är det...) men nu börjar Kungsholmen runt närma sig så det är ju bra om man har sprungit en mil nån gång innan loppet. Det blev inte Sub 40 på första försöket.

Ja ja... jag gör det väl ändå

Om jag nu har varit ute i minus hundra grader och snöstorm hela vintern... då kan ju knappast tio centimeter snö vara en ursäkt för att inte ta milen en dag i april.

Svinhalt

Jag har aldrig varit med om att det har varit så här halt! Och jag skulle absolut springa utan broddar. Hahah, vilket skämt. Vi var som bambis på hal is. Vissa sträckor var omöjliga att springa, vi fick hasa och trippa fram. Men kompisen drog på ett bra tempo och jag försökte haka på så gott det gick. Vi klockade in på en förvånandsbra tid med tanke på underlaget och att vi fick gå och trippa och zickzacka oss fram mellan isfläckar och vattenpölar.

När jag visste att jag passerat 10 kilometersstrecket stannade jag tvärt. Fanns inte en chans att jag kunde springa en meter till. Kompisen fortsatte enträget uppför hela backen men det kunde jag fetglömma. En mil är en mil är en mil, sa jag.

Bullar

Solen skiner och jag väntar på kompisen. Vi ska springa en mil på bar (nja...) asfalt. Om två veckor står vi mot varandra på startlinjen till Premiärmilen. Då blir det andra bullar.

Bränsle

Tre komma tre är ändå tre komma tre. Så resonerade jag idag... igen. Att jag ens kom ut berodde enbart på två personer, chefredaktören och Kemisten. Chefredaktören för att hon såg det som en självklarhet att gå ut idag, trots väder och vind och allt annat. Kemisten för att han rätt och slätt bara tyckte att jag behövde det. Han märkte att jag hade bränsle. Och det hade jag.

Jag sprang på ganska bra. I alla fall gick det bra psykiskt. Snabbheten tåls ju att fila på. Känns ju sådär att Premiärmilen närmar sig med stormsteg. Och här håller jag på att dutta runt med små mesiga rundor som är kilometervis från att komma upp i nån anständig kilometersumma.

Jaja. Jag går och kör sextio bicepsgrejjor på varje arm istället. Man springer bra med starka armar har jag hört. Kan ha varit tvååringen som sa det...

Mil

Idag blev det en mil i tunga snöfyllda spår. Höll på att bli snöblind på Sätrastranden. Ett gigantiskt fält med en smal stig att hålla sig på. Det var omöjligt att titta upp, det gick bara att stirra ner i spåret för att inte trilla omkull.

Fick kämpa mot psyket. Jag hade bestämt mig för att milen fick ta den tid den tog. Men nånstans i bakhuvudet så tyckte jag ändå inte att det var okej. Jag vill springa mot klockan. För mig är sex minuter per kilometer min lägsta fart. Jag vill inte springa långsammare. Men med koll på klockan och på kilometerna såg jag ganska snart att jag låg långt efter sex min/km. Men jag fick övertala mig själv om att förutsättningarna för att springa en mil på 5:15 min/km inte finns just nu. OCH DET ÄR OKEJ!!!!!!!!!!!!

Jag landade hemma på 1:05:00. Så länge har jag aldrig sprungit. Mitt sämsta milresultat är på 01:01:05.

Men jag är jätteglad över att jag sprang, att jag orkar. Och att jag vill. Att jag sällan tvekar och velar innan ett pass, utan jag ser nästan alltid fram emot det. Vi som gör det är fan så bra. Hejja oss.

Nästa vecka

Rundan idag var mycket bra. Hade tänkt att springa längre. Men eftersom Kemis ska till fjällen i nästa vecka kommer det kanske inte ges så mycket springtid så då fick jag (åter igen) planera om mitt springschema. Men det gör ingenting. Det är ju inte på liv och död. Jag blir glad när jag är frisk och kommer ut. Och nu är Jack genomsnorig igen... så vem vet hur denna vecka blir.

Nästa vecka kommer jag (om allt går som det ska och arslet håller) att följa schemat. Med fartlek och bluttanblälek och allt var det är. Men dagarna blir omroddade. Min far vet inte om det än men han kommer att behöva vara barnvakt åt Jack när jag på lördag springer fem kilometer (hemma i hans trakter) och sedan 12 km på söndagen.

Inte fartlek i minus sju

Idag har jag ett stort behov av ett löppass. Idag hände det grejjer på jobbet som gjorde att huvudet exploderade och impoderade - på samma gång.
Hade det inte varit så kallt hade jag gått ut och tokkutat. Men det klarar jag inte i den här kylan. Jag får nöja mig med att komma ut överhuvudtaget.

Det är inte optimalt att komma hem kl. 18, äta en supersnabb middag (som mannen min serverade direkt när jag kom hem) på ca 7 minuter och sen gå ut och springa kl. 19.30. Men så blir det ibland.

Funderar att hoppa på ett av Szalkais milprogram. Enligt det är det fartlek idag och det går ju bort. Får bli nån typ av sakta lunk med liten tempohöjning om det känns okej.

En fråga

Jag skickade just ett sms till min kompis:
Vad sägs om en mil på nyårsafton förmiddag/lunch och sen fest på kvällen?

Hon sa ja.