Kuperat

Ett långsamt pass i extremt kuperad mark fixade jag och Kemisten mitt på dan. Det var varmt. Skönt att springa i lugnt tempo. Jag är på väg att förvandlas till en joggare. Hahahah.

Kläder på tork efter dagens pass.

Mardrömsrunda

Fy fan vad jobbigt det var idag. Jag sprang inte långt, jag sprang inte fort men ändå var det nog det värsta passet jag nånsin sprungit. Psyket mina vänner, psyket pallade inte med.

Jag begav mig ut utan problem. Klockan två var det sagt och klockan två var jag ute. Efter cirka en minuts jogg kom en svag uppförbacke och då fick jag mjölksyra. Bra början. Då känner man sig stark. Jag kämpade på men efter fem minuter ville jag helst av allt bara grina och gå hem. Och då hade jag trettiofem minuter kvar.

Jag tror att det var fyra saker som bidrog till denna mardrömsupplevelse runt Gubbängsfältet.
1. Jag hade broddar. Det är hemskt med broddar på bar asfalt. Men periodvis var det sånna isbackar så det var inte läge att ta av dem.
2. Jag klädde mig lika varmt som jag gör när det är minus 10 - 15 grader. Inte så smart. Värmeslag är inte att underskatta.
3. Psyket. Jag hade NOLL motivation till att springa. Jag ville inte öka farten, jag ville bara grina och gå.
4. Jag hade ett ständig röst i huvudet som skrek: Jag orkar inte Jag vill gåååå. Hur mycket jag än försökte tänka positivt så skrek den rösten högre.

Jag kämpade mig runt, sur som fan. Och så lovade jag mig själv att aldrig mer springa. Men det löftet ska jag bryta nu i veckan.

Skotta

Jag klappade ihop totalt under rundan. Vid sex kilometer tog jag SLUT! Men jag masade mig hem utan att stanna. Men jag var fanimig svimfärdig. Modd och psyke ställde till stora problem för mig. Men icke för Kemisten. Vi kom hem samtidgt... för ca en timma sen... men han har fortfarande inte kommit in utan han har skottat taket på carporten och vallen och hela tomten. Själv la jag mig på golvet. Kröp ur kläderna. Duschade. La mig på sängen... satte mig här i morgonrock.

Fast nu ska jag ta tag i de där hantlarna med fria vikter som jag fick av honom i födelsedagspresent!

Kändes så där idag... också.

Idag gick jag ut på förmiddagen. Annars så är jag en eftermiddags och kvällslöpare. (Jag vill just inte kalla mig för löpare men det känns konstigt att säga springare. Fast joggare kan man ju säga...)

Det enda jag kunde tänka på idag var: Jag har nånting i kroppen. Ska jag bli sjuk nu igen?
Det gick så tungt och trögt. Och knät gjorde ont. Det oroar mig lite. Som synd är var det inte det vänstra knät som gjorde ont - då hade jag vetat varför. För precis innan jag skulle gå ut hade jag en fight med Jack som slutade med att jag tappade balansen och for in med knät i en list och det gjorde förjäkla ont. Men icke.

Men trots att det kändes som om jag hade bly i skorna så var snittiden lite snabbare idag. Konstigt.

Ge mig 400 till

Jag gick ut på min sjukilometersrunda idag. Jag hade en tanke om att förlänga den till en mil - så innan jag gick ut mätte jag upp en tre kilometerssträcka på jogg.se. Under turens gång insåg jag att jag mätt fel, för kort. Så jag fick utöka rundan ännu mer på måfå. Kom hem på 55:26 minuter, säker på att jag sprungit en mil. Gick in på Jogg och mätte upp. Näha, då missade jag milen med 400 meter. Fan. Snopet. Nästa helg tar jag den jäklen.

En bana som känns som 1,2 mil men som bara är 9,6 km.