Mil

Idag blev det en mil i tunga snöfyllda spår. Höll på att bli snöblind på Sätrastranden. Ett gigantiskt fält med en smal stig att hålla sig på. Det var omöjligt att titta upp, det gick bara att stirra ner i spåret för att inte trilla omkull.

Fick kämpa mot psyket. Jag hade bestämt mig för att milen fick ta den tid den tog. Men nånstans i bakhuvudet så tyckte jag ändå inte att det var okej. Jag vill springa mot klockan. För mig är sex minuter per kilometer min lägsta fart. Jag vill inte springa långsammare. Men med koll på klockan och på kilometerna såg jag ganska snart att jag låg långt efter sex min/km. Men jag fick övertala mig själv om att förutsättningarna för att springa en mil på 5:15 min/km inte finns just nu. OCH DET ÄR OKEJ!!!!!!!!!!!!

Jag landade hemma på 1:05:00. Så länge har jag aldrig sprungit. Mitt sämsta milresultat är på 01:01:05.

Men jag är jätteglad över att jag sprang, att jag orkar. Och att jag vill. Att jag sällan tvekar och velar innan ett pass, utan jag ser nästan alltid fram emot det. Vi som gör det är fan så bra. Hejja oss.