Bränsle

Tre komma tre är ändå tre komma tre. Så resonerade jag idag... igen. Att jag ens kom ut berodde enbart på två personer, chefredaktören och Kemisten. Chefredaktören för att hon såg det som en självklarhet att gå ut idag, trots väder och vind och allt annat. Kemisten för att han rätt och slätt bara tyckte att jag behövde det. Han märkte att jag hade bränsle. Och det hade jag.

Jag sprang på ganska bra. I alla fall gick det bra psykiskt. Snabbheten tåls ju att fila på. Känns ju sådär att Premiärmilen närmar sig med stormsteg. Och här håller jag på att dutta runt med små mesiga rundor som är kilometervis från att komma upp i nån anständig kilometersumma.

Jaja. Jag går och kör sextio bicepsgrejjor på varje arm istället. Man springer bra med starka armar har jag hört. Kan ha varit tvååringen som sa det...