När jag gick i sexan började jag spela volleyboll i Spårvägen. Jag slutade många år senare, då spelade vi i division två. Vi hade kommit tvåa i junior-SM och tagit brons i Flick-SM. Jag levde för volleyboll. Tränade minst tre dagar i veckan i Skärholmshallen och SL-hallen i Midsommarkransen. Det var turneringar under alla lov och matcher varje helg. När vi kom upp i gymnasiet blev det för mycket. I laget spelade några äldre tjejer och de hade ingen som helst förståelse för att vi yngre spelare ibland var tvugna att prioritera bort träningar till förmån för skolan. Stämningen i laget var usel och jag la av. Volleybollen var inte förknippat med något kul längre. Jag minns att jag vaknade på onsdagarna och tänkte: "Underbart, det är ingen träning idag".
I många år drömde jag mardrömmar om att jag var tvungen att spela trots att jag inte ville. Jag drömmer faktiskt fortfarande om volleyboll och det är aldrig några trevliga drömmar, bara ångest.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Jag börjar redan oroa mig för min dotters volleybollframtid - hennes farfar var landslagsspelare och tränar fortfarande lag, hennes faster spelar i näst högsta ligan och hennes far och farbror spelar numera bara för nöjes skull men har båda tränat tidigare. Hon kommer inte att ha något val. Och hon älskar redan bollar...
SvaraRaderaHellre en tjej som hänger i träningshallar än en tjej som hänger nere i Rehovot canyon och röker Noblesse!
SvaraRadera;D