Tanken med kvällens korta runda var att jag skulle gå på i samma tempo som jag sprang "milen" på igår. Men det struntade jag i så fort jag kom ut. Jag var verkligen inte jättepeppad och kände mig mest bara frusen och trött. Men när jag väl sprungit i några minuter började jag trycka på.
Fort gick det. Jag riktigt kände hur jag försvann i horistonten när jag sprang om folk. När jag kom hem flåsade jag: "Om inte det där var det snabbaste rundan jag gjort så blir jag jäkligt förvånad".Och det var det. Inte för att det var långt, men det var snabbt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar