Inget kunde jag ana när jag sprang sådär snabbt i måndags... men det måste ha varit de sista krafterna på tåget. För några dagar senare tittar läkaren ner i min hals och utan att blinka säger hon: Tio dagars penicillin, tre gånger om dagen, 1 mg.
Halsflussen storlek Grandus Flussus konstaterades på ca 2 sekunder, efter en och en halv timmas väntan på Cityakuten.
Så där sket sig den långledigheten... jag mår bra men har fortfarande satans ont i halsen. Jag hade ju tänkt att springa mil både torsdag och lördag och köra en snabbing på söndagen. Fan.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Så där är det ofta för mig, jag springer/tränar tokbra, och sen blir jag sjuk. Kanske vet kroppen att den är på väg att bli sjuk och vill maxa innan den kraschar.
SvaraRaderaFrida: det är konstigt! Mina sjukkänningar på morgonen innan Kungsholmenrunt kanske var verkliga trots allt...
SvaraRadera