Jag kan ju

Var inte sugen att springa idag. La mig för att fundera på saken och somnade i soffan. Kravlade mig upp och tänkte: Jag är inte sjuk, jag har inga skador! Så gick jag ut. För förr eller senare blir jag dagisbacillig igen och då KAN jag ju inte gå ut... så det är bäst att passa på när man kan.

Efter ca 1,5 kilometer ville jag dö och vända hem. Men jag lunkade mig igenom mina fem kilometrar och som vanligt kändes det ju underbart när jag kom hem.